Eva Holmgren talar den 1 maj

Precis som utlovat så kommer vi att fylla på talarlistan kontinuerligt fram till den 1 maj. Denna gång uppdateras listan med Eva Holmgren.

Det kommer att publiceras intervjuer med alla talare och arrangörer här på 1maj.nu och i samband med att Eva Holmgren blev klar som talare så passade vi på att ställa några frågor till henne.

Berätta lite om dig själv och ditt politiska engagemang. Vilka är dina hjärtefrågor?

Jag är 25 år gammal och har varit nationalist, och politiskt engagerad, i cirka tio år. Jag har väl egentligen inga hjärtefrågor, genom åren har jag ofta valt att fokusera de artiklar jag skrivit på frågor som feminism, familjepolitik, konst och kultur, och har såklart mer åsikter i vissa frågor än andra, men det är svårt att ge exempel på några specifika. Jag tycker att det som kommer tas upp första Maj i Helsingborg är en viktig fråga: arbetsmarknadsfrågor och
frågor för ungdomar. Det känns som att det är där man måste satsa just nu, det är där folket ligger politiskt också.

Vad är dina tankar om den nyliberala krisen och ungdomarnas problematiska situation? Varför är just ungdomar så utsatta?

Krisen är ett bevis på att den globala marknadsekonomin inte fungerar tillfredsställande. Samtidigt är det viktigt att poängtera att krisen som sådan bara spätt på ett läge som rått ganska länge. Det har överlag de senaste åren blivit svårare för ungdomar att ta sig ut i arbetslivet, på grund av flera faktorer. Dels krävs det mycket mer av en idag än vad det gjorde för tio-tjugo år sedan. Minsta lilla städjobb kräver i princip avslutad gymnasieutbildning och ett säljande cv. När det är fler som konkurrerar om jobben är det klart att gallringen blir hårdare, då faller de som inte har hunnit etablera sig på arbetsmarknaden än mellan stolarna. Fasta anställningar med en viss trygghet blir också färre och färre, de flesta ungdomar har som sina första jobb timanställningar, anställningar på bemanningsföretag och så vidare. De tjänsterna är ju de första som ryker när man måste göra nedskärningar, både inom det privata näringslivet och det offentliga.

Jag läste i en nutidsskildring i en av de större dagstidningarna för något år sedan om en man i medelåldern som, när han var ung, blev uppsökt av företag som ville anställa honom. Då var det företagen som konkurrerade om arbetskraften, i stället för tvärtom, som det är idag. En balans är ju att föredra, men det är onekligen
rätt märkligt att vi utvecklar fler och fler tjänster, som vi inte ens visste att vi behövde, samtidigt som det blir svårare och svårare att få ett jobb när man är ny på arbetsmarknaden. Rimligtvis borde ett växande näringsliv innebära fler arbeten, det är ju också så nyliberalerna försvarar sin politik, men eftersom man samtidigt som man utvecklar tjänster och produkter också ständigt jagar de mest kostnadseffektiva sätten att tillverka, exempelvis genom att
förlägga tillverkningen till länder där det är betydligt billigare att tillverka, genom att ersätta människor med maskiner och överlag dra ned på antalet anställda försvinner jobben samtidigt som marknaden växer.

Vad anser du är den främsta åtgärden som behövs för att svenska ungdomars situation ska bli bättre?

Satsa på den offentliga sektorn. Båda de regeringar vi sett de senaste åren har skurit ned kraftigt inom det offentliga, och snedfördelat skattemedlen å det grövsta. Med mer pengar till vård och barnomsorg skapas också fler arbetsmöjligheter inom dessa områden. Det är svårt att påverka hur privata företag väljer att använda sina pengar, men vad våra skattemedel går till kan vi faktiskt påverka! Det är en rent praktisk lösning, liksom att göra det lättare att ta sig ut i yrkeslivet redan efter högstadiet för dem som är intresserade, med kortare gymnasieutbildningar, lärlingstjänster och så vidare.
Ytterst handlar det ändå om en mentalitetsförändring. Till att börja med behöver svenska ungdomar självförtroende. De behöver få tillbaka sin stolthet. Känna att de duger och behövs, att de inte behöver vrida och vända ut och in på sig själva för att få uppskattning från samhället, att de inte måste tävla om allting hela tiden. Arbetsmarknaden är rena djungeln, det är äta eller ätas som gäller, den som lyckas sälja sig bäst till arbetsgivaren (och kanske förlora en del
stolthet på kuppen) får ett jobb där man pressar att prestera, ibland till och med utan någon annan lön än någon slags provision. Det är helt galet, svenska ungdomars kompetens och kvaliteter måste bli mer värda. Vi måste också verka för en generell förändring i svenskars sätt att värdera ord som gemenskap och solidaritet.
Ett folk som är solidariskt med varandra och inte känner konkurrens eller fiendskap folkfränder emellan blir mer benäget att ta hand om varandra. Då finns det också ett tryggt nätverk som fångar upp de individer som faller mellan stolarna i det konkurrensinriktade prestationssamhälle vi lever i. Avstånd mellan åldersgrupper och positioner inom arbetslivet, som mellan chefer och anställda, minskar också.

Vad betyder första maj för dig?

Första Maj betyder egentligen inte något särskilt för mig. Det är traditionellt ansett som vänsterns dag, men jag känner att frågor som rör arbete och arbetsmarknad aldrig kan röra bara en politisk riktning. Vänstern har inte patent på arbetsmarknadsfrågor, särskilt inte som de vänt svenska arbetare ryggen totalt. Därför tycker jag det är viktigt att vi uppmärksammar första Maj och presenterar en ny vinkel på de traditionella ”vänsterfrågorna”. Svenska ungdomar är
vår framtid, vi måste värna deras intressen och rättigheter, och just nu har ungdomarna det svårt på arbetsmarknaden. Då är det självklart att vi ska använda den här dagen till att uppmärksamma det!

Har du själv, som ung svensk kvinna, mött motstånd på arbetsmarknaden?

Jag har haft tur. Ungdomsarbetslösheten är väldigt hög, och det har jag märkt av då jag själv varit arbetslös i perioder, men jag har klarat min försörjning och fått jobb trots att det sett ut som det gjort.

Upplever du att ungdomar har nånting att säga till om gällande sin situation? Lyssnar vuxenvärlden på dem eller är de maktlösa?

Rent spontant känner jag att ja, ungdomar har mycket att säga till om. Det som i sådana fall är negativt är att de kanske inte har möjlighet att säga till om det de faktiskt skulle behöva säga till om. Ungdomar har generellt goda möjligheter att påverka sitt liv genom en uppsjö olika val, rörande allt från vilket gymnasium man ska gå på till vilken  bredbandstjänst man ska teckna, men frågan är om alla dessa valmöjligheter egentligen inte bara försvårar för ungdomar.
Vi lär oss att vi kan bli vad som helst, att vi har möjlighet att nå vart vi vill, vi översköljs med alternativ som gör att vi får ångest bara av att behöva besluta om vad vi ska köpa för dammsugare. När vi sedan märker att vi inte alls kunde bli vad vi ville, att det krävs hårt arbete och att alla inte har samma möjligheter att nå vart de vill blir det platt fall. Ungdomar rustas inte för den framtid de går till mötes, de curlas faktiskt av både samhälle och föräldrar och får inga nödvändiga redskap för att hantera bakslag. Och bakslagen kommer, det ser vi ju på hur det ser ut på arbetsmarknaden. Frågan vi måste ställa oss är kanske inte huruvida ungdomarna har en chans att påverka hur arbetsmarknaden ser ut, det är svårare än vad man tror, utan om de inte behöver få perspektiv på tillvaron betydligt tidigare i livet. Då återkommer vi till frågan om självförtroende, det handlar ju även om självinsikt, och att faktiskt kunna ta ett bakslag och vara förberedd på att det kan bli tufft efter skolan, och veta att man klarar av det och har kraft att gå igenom det!

Vad ska du tala om på första maj och varför är det viktigt för dig?

Jag ska tala om hur det ser ut när jakten på pengar och snabba lösningar blir viktigare än det sociala, att ta hand om sina medmänniskor. Och om hur falska etiketteringar skapar polarisering mellan grupper som annars skulle hålla samman och vara solidariska med varandra. Samt naturligtvis hur detta
påverkar arbetsplatsfrågor och ungdomars situation i ett Sverige i ekonomisk kris. Det är viktiga frågor för mig för att det känns så grundläggande. Allting utgår från gemenskapstanken, utan gemenskap och solidaritet blir alla andra försök att förbättra situationen knappt märkbara lagningar på utsidan.